Kolla! Nu har vi ju hunnit med allt som hänt fram tills idag, så nu kan jag äntligen börja skriva om det som händer just nu och planerna för den närmsta tiden. Bland annat ska arbetsförmedlingen komma på möte med mig och min chef på fredag, så vi kan bestämma hur jag ska göra när nästa vecka är över, eftersom arbetsträningen jag har just nu bara gäller för den här och nästa vecka, som avtalet ser ut just nu. Sedan på måndag blir det mando för möte med en ny behandlare ang. friskskrivning/uppföljningsprogrammet. Och senare på måndagen blir det att köra första lektionen på nya bilskolan. Och som jag förstått det lär det bokas tid för uppkörning redan då, så jag har ett datum att sikta mot :)

Från det att jag träffade Malin förra veckan, fram tills igår, hade både jag och Matilda fullt upp med massa andra saker, så igår var första gången sedan jag träffade Malin som vi hördes. Hur som helst så blev det mycket prat om praktiska saker, i form av hur försäkringar, sjukvård och mediciner fungerar, bankkonto som borde öppnas där nere, om jag och Pontus ska åka ner över påsk som vi pratat om förut, eller om vi vill komma före eller efter det, vi pratade lite mer om deras dotter Lisa och mycket mer. Så nu ska jag och Pontus bara bestämma när vi vill åka ner och hälsa på/hjälpa till med huset/prata med Matildas kompisar och se om någon kan/vill anställa Pontus, och fixa biljetter. Är oerhört taggad just nu, och ser verkligen fram emot denna vår!

Efter någon dag hade jag och Malin fått kontakt, och för exakt en vecka sedan, satt hon vid mitt köksbord. Hon berättade vitt och brett om den underbara atmosfär som omgav familjen, om lilla Lisa och om hur Matilda flyttat ner till Tyskland för att plugga till veterinär. Hela samtalet flöt på på ett avslappnat sätt, och allt kändes sa himla bra. Hade jag det körkortet hade jag åkt ner samma kväll! Vi pratade också om Pontus möjligheter att följa med ner och jobba på någon närliggande gård, och om hur jag/vi antagligen skulle bo. Det kom även på tal att åka ner redan vid påsk, när hela gänget skulle samlas nere i Tyskland för att hjälpa familjen att få i ordning huset (bygga om, måla, inreda mm). Efter en-två timmar åkte hon hem igen. Hon ringde Matilda direkt efter hon åkt från mig, och ytterligare någon timme senare kom smset. "jobbet är ditt :) " stod det! Helt otroligt. 2 veckor tidigare hade jag legat i Pontus famn och babblat om att det var för bra för att vara sant, och att allt bara var en galen fantasi som aldrig skulle bli verklighet. Och nu.. Nu väntar Tyskland på mig. Det blev sant. Helt otroligt!

Redan dagen efter mamma svarat sin vän om att jag saknar körkort, bad jag mamma vidarebefordra mailev hon fått, så jag kunde få läsa det på nytt och fundera lite. 5 dagar senare satt jag med mailet framför mig igen. Jag mailade min mammas vän, som ett par dagar senare skickat min adress till Matilda, som i sin tur hört av sig till mig.Hon bad mig berätta om mig själv, vilket jag gjorde. Tydligen lät det väldigt bra, och ett par dagar senare ringde hon mig och sa att hennes syster Malin bodde i Stockholm, och att hon skulle höra av sig, så vi kunde ses och prata face to face. Nu började det hända grejer. Och herre gud vad nervös jag var!

Skriver om min och Matilda's första kontakt imorgon istället. (Matilda är mamman i den tyska familjen). Har både jobbat sent och suttit i ett viktigt samtal idag, som ni antagligen kommer att få läsa mer om snart. Skriver imorgon!

Sådär, nu är första inlägget rättat, så att all text finns med. Dessvärre skrev jag det på mobilen, och då fungerar inte radbrytningen som den ska, så all text står som ett enda stycke, men ni får överleva tills jag är hemma och kan strukturera upp det med hjälp av datorn. Senare i kväll fortsätter även berättelsen om vad som hände efter jag fick se mailet.Håll ut!

Insåg precis att andra halvan av första inlägget inte kom med, av någon skum anledning. Så ska försöka komma ihåg vad jag skrev och göra om det typ imorgon eller nåt. Så var det ett väldigt konstigt slut på det när ni läste det idag, läs det igen imorgon kväll eller på onsdag, så kommer ni nog få en bild som varar fram till nu, istället för 2008..

Ja, jag hoppas att ni är lika nyfikna som jag är glad att få berätta.

För nu börjar det magiska!

En vecka före jag började jobba på IL Capo, det vill säga för exakt 3 veckor sedan, fick min mamma ett mail på facebook.

Så märkvärdigt är väl inte det, täker säkert ni. Det var lite samma tanke som flög genom mitt huvud när mamma ropade på mig och sa att jag bara måste komma och läsa.

Men sen förstod jag varför jag, just jag, borde läsa detta mail.

Genom lite snirkliga kontakter, var vi bundna till en familj i Tyskland. En mamma, en pappa, en dotter på 14 månader, ett gäng hästar och en hund.

Familjen ska precis flytta till en ny gård, där de kommer ha sina hästar hemma på gården, jobba som ambulerande hästvetrenärer, och också söka en au-pair till sin dotter.

I tjänsten skulle det ingå stalltjänstgöring på morgonen, passning av den lilla dottern under dagen, och antingen följa med som veterinärpraktikant, plugga tyska, eller vara ledig från kl. 14.00

Mat och boende på en underbar gård, men utsikt över alperna, långt ute på landet, men ändå bara 45 minuter in till München. Ett par timmar i bil för att sedan ha en hel helgs skidåkning framför sig. Och sen dessutom möjlighet till ridning om man vill.

Dessutom talar familjen svenska, ett plus för mig som inte är en hejare på språk. ;)

Och jag, som redan som 6åring fick upp ögongen för hästar, och aldrig släppt det helt sedan dess, och som för ca ett år sen funderade på att jobba som just au-pair, fick se detta mail.

Det kunde inte bli bättre. Eller jo. Min pojkvän kunde ha fått följa med.

Sen skulle det var det absolut mest ultimata.

Men det fattades en sak.

Jag har inget körkort, och det måste man ha för att få tjänsten.

Vad gör jag nu?

Mamma tackade snällt för mailet, men förklarade för sin vän att jag saknade körkort, och därför inte kunde söka jobbet.

Och visst..det kunde varit över där.

Jag kunde ha försöka glömma det, inte göra någon stor sak av det, bara gå vidare, börja mitt jobb på cafét, och låtsas som att det var det jag ville göra i mitt liv.

Men nej. Jag vill inte jobba på café hela mitt liv.

Det där mailet.. det beskrev min fantasidröm, det där jag velat ända sedan jag var liten...

Och jag kunde inte släppa det.