Ja, jag hoppas att ni är lika nyfikna som jag är glad att få berätta.

För nu börjar det magiska!

En vecka före jag började jobba på IL Capo, det vill säga för exakt 3 veckor sedan, fick min mamma ett mail på facebook.

Så märkvärdigt är väl inte det, täker säkert ni. Det var lite samma tanke som flög genom mitt huvud när mamma ropade på mig och sa att jag bara måste komma och läsa.

Men sen förstod jag varför jag, just jag, borde läsa detta mail.

Genom lite snirkliga kontakter, var vi bundna till en familj i Tyskland. En mamma, en pappa, en dotter på 14 månader, ett gäng hästar och en hund.

Familjen ska precis flytta till en ny gård, där de kommer ha sina hästar hemma på gården, jobba som ambulerande hästvetrenärer, och också söka en au-pair till sin dotter.

I tjänsten skulle det ingå stalltjänstgöring på morgonen, passning av den lilla dottern under dagen, och antingen följa med som veterinärpraktikant, plugga tyska, eller vara ledig från kl. 14.00

Mat och boende på en underbar gård, men utsikt över alperna, långt ute på landet, men ändå bara 45 minuter in till München. Ett par timmar i bil för att sedan ha en hel helgs skidåkning framför sig. Och sen dessutom möjlighet till ridning om man vill.

Dessutom talar familjen svenska, ett plus för mig som inte är en hejare på språk. ;)

Och jag, som redan som 6åring fick upp ögongen för hästar, och aldrig släppt det helt sedan dess, och som för ca ett år sen funderade på att jobba som just au-pair, fick se detta mail.

Det kunde inte bli bättre. Eller jo. Min pojkvän kunde ha fått följa med.

Sen skulle det var det absolut mest ultimata.

Men det fattades en sak.

Jag har inget körkort, och det måste man ha för att få tjänsten.

Vad gör jag nu?

Mamma tackade snällt för mailet, men förklarade för sin vän att jag saknade körkort, och därför inte kunde söka jobbet.

Och visst..det kunde varit över där.

Jag kunde ha försöka glömma det, inte göra någon stor sak av det, bara gå vidare, börja mitt jobb på cafét, och låtsas som att det var det jag ville göra i mitt liv.

Men nej. Jag vill inte jobba på café hela mitt liv.

Det där mailet.. det beskrev min fantasidröm, det där jag velat ända sedan jag var liten...

Och jag kunde inte släppa det.

De två första inläggen inehåller lite känsliga ämnen,
därför har jag både för min och er skull valt att inte ha de fullt öppna.

Jag vill inte att någon som inte kan hantera informationen rätt ska ha möjlighet att läsa dessa inlägg.

Men om ni är personer som vet i princip allt om mig redan, eller som vet med er att ni kan läsa detta utan att dömma eller konfrontera mig med det, så skriv en kommentar någonstans om att ni vill kunna läsa dessa inlägg, så får ni med största sannolikhet lösenordet till dom.

Glöm bara inte att skriva vem du är, så skickar jag lösenordet över facebook eller mailadressen som du anger.